Något som blivit alltmer vanligt förekommande är att bedragare, ofta närstående till den som bedras, kommer över inloggningsuppgifter till bank-id eller liknande tjänster som kan användas för avancerade elektroniska underskrifter.
Med hjälp av detta kan bedragaren ta lån i den enskildes namn och sedan föra över pengarna till sig eller någon medbrottsling. Det är lätt hänt att den bedragna missar detta då bedragarna ofta överför pengarna väldigt skyndsamt efter att de kommit in på offrets konto. Efterhand som krediten förfaller till betalning, bedragaren betalar ju inte lånet, brukar kreditgivarna väcka talan mot offret, denne är ju låntagare på pappret och kreditgivarna har ingen anledning att tro att ett avtal som skrivits under med avancerad elektronisk underskrift inte skulle ha ingåtts av innehavaren av underskriften.
I dessa situationer är det i första hand långivaren som har att bevisa att det är den elektroniska underskrift som använts tillhör den person som fått lånet utbetalt till sig, samt att den elektroniska underskriften är så avancerad och säker att långivaren har haft att utgå räkna med att allt är i sin ordning.
Lyckas banken bevisa det, så föreligger en presumtion om att den personen ifråga ingått avtalet. Denna presumtion är dock inte särskilt stark, och det räcker att offret för bedrägeriet kan göra antagligt att användandet av den elektroniska underskriften skett obehörigen. För den som bedras av en närstående kan detta försätta offret i en väldigt svår situation. Många vill inte ange en närstående, som kanske redan har problem med spelmissbruk, alkohol eller andra besvär. Men även beviskravet ”antagligt” inte är särskilt högt duger det oftast inte att säga att man inte vet hur det gått till, i vart fall inte om det inte finns annan bevisning som ger stöd för att det skett obehörigen.
Ofta tittar domstolarna på låntagarens agerande. Om man polisanmäler, kontaktar sin bank för att upplysa om de obehöriga transaktionerna, byter sina inloggningsuppgifter m.m., och detta sker skyndsamt efter att man fått kännedom om de obehöriga transaktionerna, så talar det för att det skett som en följd av obehörig användning.
En bedömning ska givetvis göras av omständigheterna i varje enskilt fall, och det finns inget facit på hur man kan undvika att bli betalningsansvarig när, men genom att agera snabbt och resolut när man upptäcker obehöriga transaktioner kan man drastiskt minska risken att tvingas betala för någon annans lån.
Även om man lyckas visa att man inte är avtalspart kan man under vissa omständigheter fortfarande bli betalningsskyldig, detta återkommer jag dock till i ett senare inlägg.