Ja, under vissa förutsättningar har staten möjlighet att tvångsomhänderta barn som man misstänker far illa och placera dem utanför deras egen familj.
Detta kan ske enligt lagen med särskilda be-stämmelser om vård av unga (LVU) och kan ske både på grund av situationen i hemmet och på grund av barnets eget beteende.
Att omhänderta ett barn är en mycket ingripande åtgärd som är noga reglerad och som måste kontrolleras i flera steg, men samtidigt är det en skyddslagstiftning som är till för att skydda barnet. Det innebär att beviskraven inte är lika höga vid ett omhänderta-gande som vid t.ex. ett brottmål.
Detta gäller i synnerhet i inledningsskedet, då räcker det med att det är sannolikt att barnet kommer behöva beredas vård för att man ska kunna omhänderta barnet omedelbart. Efterhand som mer utredning sker ökar beviskravet, men i slutändan talar man ändå om en risk för att barnet skada och det behöver alltså inte vara säkert att barnet kommer skadas.
Ett omhändertagande enligt LVU brukar initieras av tjänstemännen, socialsekreterarna, hos kom-munens socialtjänst. Men det är politikerna i socialnämnden (eller den motsvarande nämnd som ha hand om dessa frågor) som fattar det formella beslutet att omhänderta ett barn.
Beslutet ska sedan fastställas av en domstol, förvaltningsrätten, som i princip alltid håller en muntlig förhandling där alla parter, både föräldrar och barn, har juridiska ombud.
Förvaltningsrättens beslut kan sedan överklagas till Kammarrätten, som i så fall alltid tar upp och prövar målet – det krävs alltså inte prövningstillstånd för att överklaga beslutet. Vård enligt LVU är sedan möjligt att få omprövat var sjätte månad, först av socialnämnden och därefter av domstolarna om någon part vill det.
Det finns med andra ord flera kontrollstationer där omhändertagandenas laglighet och överensstämmelse med de konventioner, t.ex. Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som Sverige förbundit sig att följa prövas och omprövas.