LVU och ombudets roll

När vi som advokater och jurister får in ett LVU-förordnande tilldelas vi en roll. Vi får antingen uppdraget att hjälpa en förälder som blir utsatt för det värsta man kan tänka sig, att potentiellt förlora sitt barn, eller uppdraget att hjälpa ett barn över 15 år att framföra vad denne vill eller att hjälpa ett barn under 15 år att få de bästa tänkbara förutsättningarna.

Vårdnadshavare
Det som är viktigt att komma ihåg är att vi som ombud alltid har våra klienters ryggar. Om du tilldelas ett ombud har du som klient full rätt att ombudet lyssnar på dig, hjälper dig, tar dina instruktioner och har en lojalitet till dig. Detta innebär inte alltid att ombudet och du kommer att tycka precis likadant men det innebär att ombudet ska göra sitt allra bästa oavsett vad denne tycker.

Det är inte ovanligt att om ett ärende har gått så långt att ett LVU övervägs så finns det delar som antingen inte funkar särskilt väl i en familj eller som socialtjänsten har missförstått. Då är det viktigt att en klient kan få råd om hur den ska agera för att förbättra situationen eller för att förklara för socialtjänsten vad det är som skett. Detta kan göras genom olika behandlingar, att samtala med socialtjänsten för att få till olika familjebehandlingar och insatser, att åberopa vittnen m.m. Oavsett är en god kommunikation mellan socialtjänsten och den enskilde av stor vikt.

Barn över 15 år
När det kommer till barn över 15 år så är de en part i processen. Detta betyder att trots att de inte är vuxna så åtnjuter de flera av de rättigheter som vuxna har. De har rätt att ha ett ombud som lyssnar helt och hållet på dem och agerar i enlighet med deras instruktioner. Som ombud ska vi alltid ge klienten råd som är till dennes fördel och förklara ifall ett visst beteende eller liknande kommer att tolkas till deras nackdel. Vi har samma skyldighet att lägga fram bevisning som den unge vill att rätten ska ta del av. Ibland kan det bli märkliga situationer. Det kan i praktiken innebära att en ungdom som hela tiden testar positivt på droger kan ha ett ombud som framför att de är drogfria eftersom det är vad ungdomen vill framföra, låt vara att eventuell drogfrihet kanske endast gäller ett par dagar. Sedan kan orsaken bakom deras ställningstagande vara olika och det kan poängteras att som ombud påpekar man gärna i den situationen, för klienten, att det kanske inte kommer att tolkas på ett särskilt trovärdigt sätt och försöker nyansera deras ställningstagande.

Barn under 15 år
Barn under 15 år får ett ombud och ställföreträdare. Det innebär att de inte själva är med i processen. De medverkar inte på själva förhandlingen om det inte finns någon särskild undantagssituation. Som ombud har du istället uppgiften att först sätta dig in i allt material som socialtjänsten och eventuellt föräldrarna lämnar in. Därefter är det i min mening, men detta är inte helt ostridigt, obligatoriskt att träffa barnet. Helst vill man som ombud göra detta hemma hos barnet oavsett om barnet befinner sig i föräldrahemmet eller i ett familjehem. Detta för att man bör se hur barnet verkar må och prata med hen på ett åldersadekvat sätt. Därefter ställs man inför två alternativ. Är barnets bästa att vara hemma hos föräldrarna eller behöver barnet av någon anledning den vård som socialtjänsten föreslår? Detta är olika svårt beroende på omständigheterna. Man ska inte kunna bli av med sitt barn för mindre allvarliga saker eller för någon eventuell risk som inte går att precisera. Samtidigt ska inte barn leva i exempelvis missbruksmiljöer eller bli utsatta för misshandel. Ofta är dock inte situationen så svartvit.  Som ombud och ställföreträdare är vi inte bundna av vad barnet säger. Exempelvis kan en femåring säga att denne vill hem till sin mamma och pappa, vilket ombudet absolut bör framföra, men ombudet kan ändå säga att den anser att det ska bli ett LVU.

 

Lilla hjärtat

Under den senaste tiden har ett mål blivit särskilt uppmärksammat, nämligen det om Lilla hjärtat som blev omhändertagen endast ett par veckor gammal och som återfördes till sina biologiska föräldrar vid 3-års ålder. Jag har gått igenom domarna hos både förvaltningsrätt, kammarrätt och tingsrätt. Det innebär att jag inte har tillgång till mer än vad som framkommer där vilket medför att viss bevisning kan ha lagts fram i någon instans men sedan ej nämnts i domarna. Det som är känt om barnets sista tid är att hon hos föräldrarna blev utsatt för olika handlingar som senare ledde till hennes död ca ett halvår efter att hon kommit till dem. Många människor är arga och ledsna och undrar hur det här kunde hända. Uppmärksamheten i media tilltog när modern blev åtalad för mord i första hand och alternativa brott i andra hand. Det hela avslutades med att hon blev dömd i tingsrätten för grovt vållande till annans död och fick en påföljd, alltså ett straff, på 21 månaders fängelse.  Detta har varit svårt för folk att förstå eftersom att det framstår som oerhört fjuttigt i jämförelse med en treårings liv.

LVU
Under rättegången har åklagaren hört en mängd olika människor för att bevisa sin tes. En av dem är en socialsekreterare som påpekar att förhandlingen i kammarrätten var märklig eftersom vittnena inte ville stå fast vid sina vittnesmål. Det som går att utläsa av domarna är att de vittnen som är kallade i förvaltningsrätten synes ha en mycket positiv inställning till föräldrarna och deras föräldraförmåga.

Genomgående i LVU-ärendet verkar vara att föräldrarna menade att deras situation hade förbättrats väldigt mycket och att socialtjänsten ansåg att de inte hade någon insyn i om den faktiskt hade förbättrats. Det enda socialtjänsten kunde säga var att modern verkade ha missat lite av sina psykiatri-besök, att de vägrade all kontakt med socialtjänsten och att umgängena fungerade bra och att flickan verkade glad. Ingen la fram något som visade eller tydde på att föräldrarna hade återfallit i ett missbruk, tvärtom fanns det flera vittnen som dels påpekade att de aldrig sett tendenser till psykisk ohälsa eller missbruk hos vare sig mamman eller pappan och dels berättade de om hur de hade observerat vilka bra föräldrar de var. Det verkar inte heller ha funnits misstankar om misshandel eller liknande.  Förvaltningsrätten valde att ta den försiktiga vägen och anse att vården skulle bestå med hänvisning till att det visserligen skett positiva förändringar men att dessa varat för kort tid. Man talar även om att föräldrarna inte visar insikt i varför det blev ett omhändertagande från början.

Detta är sådana brister som uppenbarligen läks i Kammarrätten och de har därför egentligen inga juridiska grunder för att inte avsluta vården, vilket sker.

Det vi vet nu i efterhand visar ju en helt annan bild. Flickan hade dels gått ner från 13 till 10 kg, hon hade både färska och gamla skador och man fann narkotiska preparat i hennes blod. Vi vet också nu att båda föräldrarna i vart fall var påverkade vid gripandet. I och med att det gjordes flera orosanmälningar kring detta är det oerhört tragiskt att det inte uppmärksammades, eftersom det verkar ha funnits flera chanser att göra så. Det sagt så är det ett flertal olika aktörer som inte uppmärksammade att något var fel.

 

Tingsrätten
Åtalet mot mamman har prövats i tingsrätten. Det är höga beviskrav när man anklagas för ett så allvarligt brott som mord och det är åklagarens uppgift att uppfylla detta. Det är absolut inga konstigheter med detta eftersom det inte ska gå att bli fälld för mord utan att det finns övertygande bevisning för detta. I det här fallet anser inte tingsrätten att åklagaren har lagt fram sådan bevisning. Det finns flera svåra faktorer i fallet. Bland annat har en av föräldrarna, pappan, avlidit i häktet och han har innan sin död tagit på sig större delen av ansvaret. Mamman menar att hon inte minns vad som hände, men att hon inte var inblandad. Tingsrätten skriver i sina domskäl att det inte är visat hur fallet som ledde till huvudskadan på flickan gick till eller hur barnet fick i sig drogerna. De kan inte helt utesluta att det är pappan som ensam haft omsorgen om flickan när skadan inträffade utan att mamman var medveten om vad som hände. Förenklat kan hon därför inte hållas ansvarig för mord enligt åklagarens gärningspåstående. Här faller även yrkandet om synnerligen grov misshandel som också det är ett uppsåtsbrott eftersom det inte är visat att hon kände till vad som pågick eller deltog eller struntade i detta.

Anledningen till att mamman dock döms för grovt vållande till annans död är för att tingsrätten anser att hon efteråt måste ha vetat att flickan var skadad och ändå struntade i att tillkalla hjälp. De baserar det på att hon i tidiga förhör och rekonstruktioner (vid huvudförhandlingen säger hon att hon ej minns) menar att hon var närvarande när det hände samt att flickan måste ha levt i ett par timmar efter skadans uppkomst innan hon avled under vilken tid som mamman måste ha fått vetskap om flickans skador och behov av vård och ändå struntat i att tillkalla hjälp.

Själva straffet har upprört allmänheten som har gett uttryck för att detta skulle vara för lågt. Hon fick 21 månader för grovt vållande till annans död och 2 fall av narkotikabrott. Det är ett förhållandevis lågt straff sett till att just grovt vållande till annans död kan ge ett maxstraff på 6 år. Det ska påpekas att det är inte så ofta man använder maxstraffet för olika brott men det finns absolut utrymme att ge ett högre straff. Samtidigt ska man hålla i åtanke att just oaktsamhetsbrott, alltså brott som man inte har uppsåt till, ofta får tämligen milda straff. Vid ett överklagande skulle jag säga att det finns en överhängande risk att påföljden, straffet, skärps sett till straffskala, omständigheter m.m.

 

//Advokat Sanne Selman