17 januari, 2020
Blogg Kommentarer inaktiverade för Internationell testamentsrätt

Internationell testamentsrätt

Internationell testamentsrätt är ett komplext område. Det är inte ovanligt att en advokatbyrå får kontakt med testamentsfrågor i internationella förhållanden. Det kan handla om att parterna vill upprätta ett testamente och har anknytning till ett annat land än Sverige, eller så kan egendomen som det är frågan om finnas i annat land. Parterna kan vara medborgare i annat land, men bosatta i Sverige. I alla dessa fall ska de internationella testamentsreglerna tillämpas.

Innan år 2015 reglerades internationella testamentsregler i lagen. Lag (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (IDL). Men år 2015 skedde omvälvande ändringar i den internationella testamentsrätten. Lagen IDL är numera upphävd sedan 2015. Men vad gäller istället? Numera gäller den europeiska arvsförordningen. Arvsförordningen har s.k. universell tillämpning. Den gäller länder utanför EU också, trots att det är en EU-förordning. När internationella testamentsfrågor ska lösas, är det alltså i arvsförordningen man ska finna svaret. EU:s arvsförordning avser att underlätta för medborgare inom EU att hävda sina rättigheter vid arv med gränsöverskridande verkan.

Ett exempel på detta är följande frågeställning. Om ett testamente upprättas enligt svensk lag av utländska testatorer, kommer de utländska arvingarna ha rätt att kräva sin laglott enligt svenska regler? EU:s arvsförordningen gäller numera, (när lagen IDL numera är upphävd), även i förhållande till land utanför EU. Arvsförordningen har s.k. universell tillämpning. Den gäller länder utanför EU också.

Enligt Artikel 21 finns en allmän regel om inte annat anges i arvsförordningen ska den lag som är tillämplig på arvet i dess helhet vara lagen i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död. Den stora skillnaden mellan arvsförordningen och IDL är alltså, att enligt arvsförordningen tillämpas lagen i den avlidnes hemvist på testamentet. Tidigare gällde enligt IDL att det skulle vara medborgarskapet som skulle styra både lagval och tolkning av testamente. IDL byggde alltså på nationalitetsprincipen och den rättsordning som blir tillämplig på arvet kallas för arvsstatut. Rätt till arv efter en svensk medborgare ska enligt 1:1, första stycket IDL prövas i enlighet med svensk lag. Detta är en stor skillnad. Normalt styr dock hemvistet numera efter 2015 års stora ändringar i den internationella testamentsrätten enligt EU:s arvsförordning. Så svaret på frågan är att om parterna som testamenterat är bosatta i Sverige, kommer svenska arvsregler om laglott gälla, även om dessa är medborgare i annat land, även utanför EU. Detta på grund av parternas hemvist. Innan år 2015 skulle eventuellt utländska arvsregler varit tillämpliga pga. IDL.

Enligt artikel 4 arvsförordningen är det domstolarna i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist vid sin död ska vara behöriga att fatta beslut om arvet i dess helhet. Så det blir svenska förfaranden om boutredningsman som kommer tillämpas på förhållandet om arvet enligt ett svenskt testamente, oftast. Men egendom kan ha anknytning till annat land. Frågorna som uppstår om ansvarigt land för boutredningsman kan bli komplexa. Det är även viktigt att observera arvsförordningens möjlighet till lagval. Även här är det viktigt att göra ett lagval, se artikel 5 och 22 arvsförordningen. Man kan alltså numera styra att svenska testamentsregler ska gälla i internationella förhållanden, och man kan också styra att det sedan är svenska boutredningsmannaregler som ska gälla.

 

Internationella testamentsfrågor är svåra, och än svårare är det att i praktiken verkställa alla olika frågor som kan uppkomma kring ett internationellt testamente och arv. Men förhoppningsvis har reglerna om europeiska arvsförordningen med dess digra artikelsammansättning förenklat dessa frågor något och inte lämnat frågor obesvarade.

 

//Advokat Per Prené

Scroll to top