Med anledning av den senaste tidens våldsamma händelser i Malmö har polisen nu bestämt att ta sig an nya medel för att stoppa det gängrelaterade våldet i staden. ”Operation Rimfrost”, som insatsen kallas, ska arbeta mot att minska förekomsten av skjutningar och sprängningar, öka antalet vapen och sprängmedel som tas i beslag, öka tryggheten i samhället, samt minska antalet personer som ingår i kriminella nätverk.

För att uppnå det sistnämnda målet finns det en del vägar att gå, bland annat genom användning av tvångsmedel såsom häktning. Det är dock inte bara polisen eller den nationella insatsstyrkan som kan vidta åtgärder i detta syfte. Eftersom det är många ungdomar som beklagligt nog dragits med i takt med att gängkriminaliteten har ökat, finns det även möjligheter för Socialtjänsten att ingripa.

Enligt svensk lag har det allmänna rätt att ingripa genom att omhänderta barn som misstänks fara illa, utan deras egen eller deras föräldrars samtycke. Socialtjänsten eller socialnämnden i kommunen som barnet bor i går då in med ett omhändertagande enligt LVU – lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Barnet i fokus

Ett omhändertagande enligt LVU begärs för att barnets bästa ska tillvaratas och barnet ska få den vård som det behöver, och innebär i praktiken att föräldrarnas rätt att bestämma över barnet begränsas. Bedömningen görs alltid utifrån det enskilda fallet och de speciella omständigheterna kring barnet.

Ett omhändertagande enligt LVU kan ske på två grunder – miljö-fallet, och barnets beteende-fallet. Det första fallet handlar om att barnet befaras befinna sig i en miljö som är skadlig för det, eller inte främjar dess bästa. Det andra fallet rör sig om den unges egna beteende. Om den unge konsekvent tar val som på ett tydligt och konkret sätt riskerar att medföra skada för barnets egna hälsa och utveckling, är detta en grund för att omhänderta barnet.

Det kan handla om drogmissbruk, brottsligt beteende eller annat som gör att man på grund av sitt eget beteende riskerar att fara illa. Risken måste vara påtaglig och reell, en eventuell risk är inte tillräckligt stark grund för ett LVU.

När ett barn blivit omhändertaget av Socialen blir det ofta omplacerat. Omplacering kan ske i hemmet, till en fosterfamilj, och i särskilda fall kan barnet bli placerat på ett behandlingshem tillsammans med andra omplacerade barn. Dessa hem kallas ibland för §12-hem, efter den tolfte paragrafen i lagen. Hit kan också unga lagöverträdare placeras när de dömts till sluten ungdomsvård.

LVU på Behandlingshem

Märkvärt är att man kan bli omplacerad till ett behandlingshem enligt LVU fram tills att man är 21 år gammal – det är alltså inte myndighetsåldern, 18 år, som är avgörande. Behandlingshem finns som både låsta och öppna avdelningar. De ungdomar som sitter på låsta avdelningar får inte lämna behandlingshemmet utan tillstånd.

Behandlingshemmet är till för att ge den unge den vård som han eller hon behöver, och i förekommande fall bryta gamla skadliga mönster i den unges levnadssätt. Ofta ligger behandlingshemmet lång bort från barnet eller den unges gamla hem, för att få ett så stort avstånd från det gamla som möjligt. På behandlingshemmet arbetar läkare, socionomer, psykologer och andra kunniga personer som hjälper till att upprätta en individanpassad behandlingsplan utefter vad som bedöms vara bäst för den unge.

I behandlingen kan ingå bland annat terapisamtal. Syftet med en placering på behandlingshem är att den unge ska få insikt i sin problematik och hjälpmedel att ta sig ur problematiken och få en nystart i livet.

Aktiv insats i hemmiljö

Den vanligaste sortens omplacering är dock den som sker i den unges eget hem. Detta får endast ske om det antas vara det som är bäst för att främja vården av barnet. En placering i hemmet enligt LVU innebär i praktiken att barnet bor ”som vanligt” hemma, men både barnet och föräldrarna måste ta emot råd, hjälp och stöd från socialen, och föräldrarnas bestämmanderätt är minskad.

Detta är den placering som anses minst ingripande i den unges liv enligt tvångslagstiftningen. Notera dock att placering i hemmet som regel måste föregås av en placering någon annanstans.
Således får det allmänna lov att omhänderta barn och unga som utgör en påtaglig risk för sitt eget välmående, mot deras eller föräldrarnas vilja. Detta anses, i förekommande fall, vara i linje med barnets bästa, även om barnet, och föräldrarna, för stunden kan ha svårt att inse det.