Lag om vård av missbrukare i vissa fall

Kort förklarat innebär lagen att socialtjänsten, i vissa fall, har rätt att omhänderta en individ som lider av ett allvarligt missbruk och på grund av det bedöms vara beroende av vård för att kunna komma ifrån missbruket.  Ett sådant ingrepp kallas tvångsvård, eftersom det är vård som ges till individen, oberoende av dennes samtycke.

Tvångsvård enligt LVM utgår när någon på grund av substansmissbruk riskerar att fara illa, förstöra sitt liv, eller på annat sätt befaras kunna skada sig själv eller någon närstående allvarligt. Det kan handla om situationer som att individen på grund av drog- eller alkoholpåverkan matvägrar, riskerar att förlora sitt arbete eller familj, eller obefogat och okontrollerat beter sig aggressivt mot andra. Ungdomar under 18 år (i vissa fall under 20) bereds i stället tvångsvård enligt LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.

När en orosanmälan om individens missbruk inkommer från t.ex. socialtjänsten, en familjemedlem, eller läkare, får Socialnämnden besluta om ett s.k. omedelbart omhändertagande av personen som anmälan berör, vilket innebär att personen snarast möjligt omhändertas av socialtjänst eller polis, och sedan placeras på sjukhus för vård och utredning. Det händer ibland att missbrukaren ställer upp frivilligt på läkarundersökning och vård, vilket givetvis underlättar för alla involverade, inte minst vårdgivaren, men i vissa fall kan personen ställa till med mycket bråk och protester. Trots detta har socialnämnden rätt att omhänderta personen om det bedöms föreligga en fara för personens liv.

När att en person omhändertagits enligt LVM skickas ärendet till förvaltningsrätten. Rätten ska så snart som möjligt (högst fyra dagar efter att den delgetts beslutet om omhändertagande) pröva om beslutet ska bestå, eller om personen i fråga ska släppas fri medan ärendet fortlöper och socialtjänsten gör en personutredning. När rätten har tagit ställning i frågan och beslutat att omhändertagandet ska kvarstå, skickar socialnämnden in en ansökan om vård till förvaltningsrätten.

Efter detta är det dags för huvudförhandling vid förvaltningsrätten, där syftet är att utreda om behandlingen av den omhändertagna personen ska fortsätta. Vid förhandlingen har den omhändertagna personen rätt till ett offentligt biträde, det vill säga en advokat eller jurist, som för dennes talan. Under förhandlingen går rätten igenom den utredning som socialtjänsten har gjort. Den inkluderar ofta ett läkarutlåtande från den läkare som undersökt och vårdat den omhändertagna individen, och kommentarer från socialtjänsten med rekommendation om hur rätten borde döma.

Förvaltningsrätten beslutar efter huvudförhandlingen om missbrukaren ska få tvångsvård enligt LVM eller inte. Sådan tvångsvård anses vara mycket ingripande i individens liv och frihet, vilket inte är önskvärt, och den vård som föregår tvångsvården fokuserar därför på att motivera missbrukaren att på egen hand inse sin problematik och dess konsekvenser, och självmant söka, eller åtminstone samtycka till, vård.

Om LVM-vård beslutats kan den inledas på sjukhus, om det krävs med hänsyn till omständigheterna. Sedan förs vårdtagaren till ett s.k. LVM-hem för fortsatt behandling. Tvångsvården får endast äga rum under en begränsad tid, som normalt vis brukar ligga på runt sex månader. Tanken är att vårdtagaren ska skrivas ut när vårdbehovet inte längre bedöms vara lika stort, och fortsatt vård kan sedan ske genom öppenvård.

LVM är alltså en tvångslagstiftning som syftar att ge missbruksvård vid allvarligt missbruk. Förhoppningen är att ge missbrukaren tillräckliga mekanismer för att inte återfalla i missbruk. Tyvärr är det många som trots vården återfaller i sitt missbruk, men för många är tvångsvården ändå vägen ut från ett liv av missbruk och livshotande hälsorisker.

//Biträdande jurist Alexandra Nekrassova