Numera kan man bli dömd för våldtäkt om partnern inte frivilligt deltar i de sexuella aktiviteterna; men så har det ju även varit tidigare. Vad är skillnaden mot innan? Lagstiftaren har velat vara tydlig med att det inte krävs aktivt motstånd från partnern, det ska räcka med att denne inte frivilligt deltar. Men hur ska man då säkerställa ett samtycke? Det tycks inte behövas att man kommer med ett skriftligt kontrakt innan akten startas. Men lagstiftaren har helt utelämnat problematiken med hur samtycket ska säkerställas.
Nästa fråga är vad som händer om frivilligheten upphör mitt i akten? Räcker det att personen var med på det från början eller kan partnern när som helst säga att nu vill jag inte mer och så blir det stopp? Som jag tolkar lagen är ett nej alltid ett nej, vilket betyder att även om det fanns frivillighet när det hela startade, så kan detta frivilliga tas tillbaka när som helst och då måste det hela avslutas. Men vad händer om mannen säger att det här var frivilligt och kvinnan säger att det inte var frivilligt. Om mannen säger att han inte förstod att samtycket upphört, vad händer då och hur starkt måste kvinnan manifestera att hon inte längre vill delta? Har skyddet för den som inte deltar frivilligt blivit större med lagändringen? Tyvärr måste jag säga ”nej”. Vi har samma beviskrav som tidigare och om ord står mot ord kommer fortfarande principen om att fria vid tvivelsmål att gälla.
Det har införts ett nytt begrepp i lagen; ”oaktsam våldtäkt”, detta kan man dömas för om man varit grovt oaktsamt runt om ifall partnern deltagit frivilligt eller inte. Har man bara varit oaktsam av normalgraden ska det inte dömas till ansvar. Jag har svårt att tänka ut en praktisk situation där mannen är grovt oaktsam beträffande om partnern deltar frivilligt eller inte Redan i lagstiftningen om våldtäkt tas det upp att det är våldtäkt om gärningsmannen utnyttjar en persons berusning, sömn, sjukdom, kroppsskada, psykiska störning eller annorledes. Alltså kan det inte vara dessa situationer som lagstiftaren tänker på. Jag har svårt att se att någon kommer att kunna bli dömd enligt denna paragraf i vart fall enligt dess nuvarande lydelse.
Det svåra när det gäller alla sexualbrott är bevisningen, inte lagtexten. Jag tror tyvärr att vi kommer att fortsätta att ha detta problem även med den nya lagstiftningen. Om kvinnan säger att det inte var frivilligt och mannen säger att det var frivilligt kokar det hela ner till vilken bevisning som finns. Domstolar har fastslagit att det inte räcker med att kvinnan är allt igenom trovärdig, det måste finnas annan bevisning som stödjer hennes version av det inträffade. Då det av naturliga skäl sällan finns vittnen närvarande är det svårt med stödbevisning. Visst kan det finnas blåmärken och kanske rivsår, men sådana kan tillkomma även om det är frivilligt om båda parter är med på lite ”tuffare” tag. Det behöver inte heller bli skador i underlivet även om frivillighet helt saknas. Här tror jag vi har det stora problemet, hur ska vi få till bevisningen så att det som verkligen inte är frivilligt blir bestraffat? Ja, jag tror inte att lagändringen som nyss kommit gör någon skillnad så vi måste hitta andra vägar, men vad? Jag vet tyvärr inte svaret på den frågan men svaret på frågan från rubriken är tyvärr nej, det blir ingen praktisk skillnad.
/Advokat Eva Johansson